IV.
Ingenting är bekant om de själsstrider, hvilka
Spinoza torde ha haft att utkämpa innan han tog det
afgörande steget att bryta med sina fäders tro och
afstå från all gemenskap med synagogan. Ju mognare
han blef, desto klarare såg han, att den mosaiska lagen
vida mera åsyftade nationella och politiska än verkligt
religiösa mål, och snart fann han också, att Kabbala
så långt som möjligt aflägsnade sig från hvarje grundlig
och klar kunskap om tingens natur. De många
motsägelserna i Gamla testamentets skrifter i förening
med deras brist på sammanhang och öfverensstämmelse
undgingo icke heller Spinozas skarpsinne och måste
ovillkorligen till slut rubba hans tro på dessa skrifters
ofelbarhet.
På tal om uppkomsten och affattningen af Gamla testamentets historiska böcker säger han också: “Jag skrifver här icke annat än hvad jag för längesedan och länge tänkt, och fastän jag från barndomen uppfyllts af de vanliga åsikterna om skriften, har jag till slut ändå icke längre kunnat låta dem gälla … Dessutom har jag läst och lärt känna några kabbalistiska pratmakare och aldrig nog kunnat förundra mig öfver deras oförnuft.“
Med den omutliga sanningskärlek, som utmärkte Spinoza, dröjde det icke länge förrän hans förändrade tänkesätt röjde sig. Hans förhållande till synagogan
