läst och bad nu i bref, dec. 1664, Spinoza besvara några frågor. “Om gud verkar i allt och således, enligt den af Spinoza antydda meningen, också vore orsaken till människans handlingar, således äfven till Adams synd, måste gud då icke antingen själf vara ond eller synden icke vara något verkligt och positivt?“ Denna fråga hade väckt brefskrifvarens betänkligheter.
I sitt svar förklarar Spinoza, att det onda öfverhufvud icke har någon realitet, utan vore en brist och icke finge räknas till guds verkningar, utan till människoandens defekter, hvilka följa af villfarelse och oredig kunskap. “Begrepp, sådana som godt och ondt, uppstå och användas, då vi jämföra handlingar och händelser inbördes efter en viss måttstock. Men våra relativa begrepp kunna icke tillämpas på det absoluta väsendet. Gud kan lika litet karaktäriseras genom begrepp, hvilka hämtas från den mänskliga naturen, som en människa genom begrepp, hvilka hämtas från elefantens natur. Vi kunna fördenskull icke tillägga gud hat eller vrede, såsom teologerna göra och såsom skriften synes göra, då den lämpar sig efter menighetens föreställning, för hvilken gud står såsom lagstiftare och domare och icke såsom det eviga och oändliga väsen, som innebor i allt och af hvilket allt uppstår och utgår. Därför att allt sker med nödvändighet, utplånas icke skillnaden mellan godt och ondt, lika litet som mellan glädje och sorg. Den gode lefver i det klara medvetandet om sin harmoni med idén om gud, hvilken bestämmer alla hans handlingar, medan den onda människans medvetande uppfylles af ändliga och jordiska ting.“
