20
Blyenbergh förstod emellertid icke Spinozas mening, utan ansåg, såsom många med honom gjort, att Spinoza öfverhufvud förnekade det onda, att skuld och strafflöshet upphäfdes och att därigenom människornas handlingar till sin moraliska beskaffenhet sattes lika med de vilda djurens. För Blyenbergh fanns endast två regler för sanningen, nämligen “det klara tänkandet och den positiva gudomliga uppenbarelsen i skriften“; den första ansåg han för falsk, om den stred mot den andra. Slutligen frågade han: om vi genom vår klokhet kunde hindra hvad som eljest skulle vederfarits oss? i tydlig afsikt att snärja Spinoza, som förnekade människans fria vilja, ehuru frågan icke innebär annat än “om följderna af våra handlingar skulle vara annorlunda, om vi handlat på annat sätt?“ Spinoza förlorade nu tålamodet och afbröt brefväxlingen, men förvärfvade därigenom i Blyenbergh en ovän, som både under hans lifstid och efter hans död angrep hans skrifter.
Under sin vistelse i Rijnsburg brefväxlade Spinoza äfven med Heinrich Oldenburg från Bremen, nedersachsiska kretsens konsul i London och ledamot af Royal Society, hvars förhandlingar han såsom sällskapets sekreterare utgaf under åren 1664—1677. Oldenburg var ett slags vetenskaplig agent, som förmedlade förbindelsen och utbytet af idéer mellan sin tids lärde i olika länder, i synnerhét på det naturvetenskapliga området, och som 1661 äfven besökt Spinoza i Rijnsburg. För Spinozas nya lära och litterära arbeten visade han ett lifligt intresse och uppmanade i sina bref ifrigt Spinoza att fullborda och offentliggöra sina verk.
