22
att han gifvit oss af sin ande, veta vi, att vi förblifva i honom och han i oss.“ Med denna boks utgifvande tog Spinoza det ödesdigra steg, hvarmed den ur sitt folk utstötte filosofen fullbordade sin isolering.
Spinoza fordrar i sin teologisk-politiska traktat rätt till tankefrihet i en utsträckning, som Descartes aldrig ville inrymma åt sig själf eller andra och som först årtionden därefter de engelska deisterna vågade påyrka; “en tankefrihet“, säger Kuno Fischer, “som skall vara berättigad att pröfva de bibliska trosdokumenten utan att binda sig vid en kyrklig auktoritets satser och han gör allvar af en sådan fullt opartisk pröfning, som låter de bibliska skrifterna framträda i ett sådant ljus, att deras kanoniska och kyrkliga anseende icke kan upprätthållas.“
Enligt Spinozas öfvertygelse måste människorna söka tillfredsställa sina religiösa behof, hvar och en på sitt sätt, “Människornas andliga natur“, säger han, “är så olika, att de icke kunna finna ro i samma meningar. Samhällsmakten skall fördenskull endast göra skada och motarbeta sig själf, om den kränker tanke- och talfriheten. Hvar och en är herre öfver sin öfvertygelse och måste ha rätt att uttala den, då han icke gör det på sådant sätt, att det kan anstifta ett uppror i staten. Fromhet och ogudaktighet angå icke meningarna i sig själfva, utan de handlingar, som framgå ur meningarna. Vill staten ingripa på den fria öfvertygelsens område, skall den träffa på motstånd just hos de ädlaste och de bästa människorna. De, som blott tänka på att samla penningar och pläga sin buk, skola naturligtvis icke fråga efter ett sådant ingrepp. Men
