Hoppa till innehållet

Sida:Efterlemnade dikter.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129

Fast sann och ärlig var min sträfvan
att forma synerna jag såg,
ej griper rysande i bäfvan
onämnbar skaparfröjd min håg.

Ve öfver denna tid må falla,
i hvilken intet hjärta slår;
då ingen längtan, känd af alla,
hos konstnärn till gestaltning trår,
tills han i marmorn uppenbarad
sitt släktes sträfvan lösgjord ser
och så i skönheten förklarad
på tidens gåta lösning ger.

Väl forma stenen vi och reda
det skrofliga till harmoni,
men huru lätt vi mejseln leda,
blott på ett fordom lefva vi.
O, tungt att tröstlöst kloke famla
i mörker utan blixt och bloss!
Hvad som är skönt det är det gamla
och härmning hvad som lyckas oss.