Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Om ock natten är lång, vaknar soluppgång,
hvars ögon flammande glöda —
och han springer käck ombord på mitt däck,
medan stjärnorna slockna döda.
Och där sitter han trygg, som på fjällets rygg,
då ett jordskalf i djupet skälfver,
en hvilande örn, som kring himmelens hörn
snart väldiga vingar hvälfver. —
Och när sjunkande sol från pol till pol
domnar i dofter ljufva,
och tystnad och frid i särlatid
öfver vida rymderna rufva,
då sticker jag in under vingen min
mitt hufvud som kvällstrött dufva.
