Sida:Efterlemnade dikter.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164


III.

Om ock natten är lång, vaknar soluppgång,
        hvars ögon flammande glöda —
och han springer käck ombord på mitt däck,
        medan stjärnorna slockna döda.
Och där sitter han trygg, som på fjällets rygg,
        då ett jordskalf i djupet skälfver,
en hvilande örn, som kring himmelens hörn
        snart väldiga vingar hvälfver. —
Och när sjunkande sol från pol till pol
        domnar i dofter ljufva,
och tystnad och frid i särlatid
        öfver vida rymderna rufva,
då sticker jag in under vingen min
        mitt hufvud som kvällstrött dufva.