“Vaktmästare! Huru många biljetter äro sålda?“
“Tjugotre.“
“Det här kommer att kosta oss hyggligt.“
“Fiskarne,“ yttrar en militär, “vilja alltid leka för intet. De frukta en riksdalers depens.“
Balen börjar. Knapt fyratio personer hafva infunnit sig.
“Men huru tusan kommer sig detta?“ säga värdarna på balen.
“Men huru f-n kommer sig detta?“ skriker teaterdirektören herr . . .
“Aber wie Potz Tausend Teufeln! kommt sich das?“ tjuter herr Baur.
Svaret finnes att inhämta på stadens källare. Der sitta de, stadens spelare, alla, alla, öfverläggande om statens väl, fast beslutne att segra eller dö med konjunkturerna, i fullt begrepp, att, innan dagen slocknat i vester, låta en stjerna uppgå på Sveas horisont, — välja en riksdagsman. Men hvem skall bli stjernan, derom är nu som lifligast frågan. Slagtaren A. är en nog obskur person, och dessutom ger honom hans kall en anstrykning af blodtörst, som kunde göra honom misstänkt för Jakobinska åsigter. Glasmästaren B. har ett alltför, gifvet intresse i frågan om rabulistuppträden, att han icke skulle söka, med hela sitt anseende, som riksdagsman, befrämja fönsterinslagningar, och kanske votera derför. Snickarmästaren C. passar bra i vår representation, ty han är mycket road af lappverk, men han är en riktig tumstock i att låta tumma sig, och Justus Nerman gör honom till hyfvel eller rasp eller hvad annat verktyg han behagar. Enär nästa riksdag väl hufvudsakligen blir en slags halfsulning, förenad med någon tåstötning och annan stampning inom riksstånden, vore skomakaren D. af vigt att taga till råds, men han är skicklig i sitt yrke. Finge han bara göra ett par stöflar åt riksmarskalken, så toge han loven af alla de andra skomakarne i staden, och han har dessutom anlag att bli stursk. Rådman E.? Nej! får han löfte om en domsaga, så blir han servil, som en hyrkusk. Cigarrfabrikören F.? Den rökgubben. Nej! åt fanders med honom. Nej! vi skola hafva någon, som icke är djeflig, ty då kan det bli ofred i landet, och icke får han tro heller, att kungen är i så måtto hans fader, att han behöfver taga ris af honom. Slutligen vilja vi icke' hafva någon styfnackad sate, som
