sätter kurs endast efter sin egen näsa, utan han skall äfven taga våra näsor i betraktande. Nålmakaren I. vore annars icke oäfven, men han är snarsticken och envis, och han anser sin skalle för det bästa hufvud i Europa. Dock mina herrar! Bagaren H., det är visserligen ett fä, men ett hederligt fä, ett beskedligt fä! ett fä, som lyder våra instruktioner.
“Ja! han är ett fä. Han är den bäste vi kunna få. Han lyder våra instruktioner, och han är dessutom icke fallen för högfärd. Ja, honom ge vi våra röster och inga stänkröster, nej! lasstals, pundtals skall han ha dem — minst enhällig kallelse.“
Valet har försiggått. Rösterna äro uppsummerade. Bagaren H. är representant, i trots af en garfvares kabaler, som sökt att i voteringsurnan lurendreja in sju röster i stället för tu, hvilka han egt laglig rätt att bortgifva till sin bror, borgmästaren. H. finner sig redan så betydande att han för första gången i sin lefnad grubblar på möjlig- heten att blifva lönnm ördad under vägen till sitt logis. “Kanske,“ hviskar han för sig sjelf, “skall man muta min köksa att gifva mig aqva tofana i stekt potatis? Gudnås, i partitider, som våra, ser man icke på medlen! Jag kan aldrig utan rysning tänka på hertigens af Guise gräsliga ändalykt. Ha! Om jag“ — — —
Makt och ära! lysande fantomer! huru långt ären I ej skilda från den verkliga sällheten! Jag, i min hydda, utbyter eder ej, emot dagligt bröd och Dagligt Allehanda! Jag, anspråkslöse, har med dem, nog för både kropp och själ.
Om aftonen, då den nye riksdagsmannen skulle gå till hvila — ty äfven representanter sofva, såsom åtskilliga senare riksdagar hafva visat — yttrade han till sin hustru: “Tror man här i staden, att jag är en död maskin, då misstar man sig. Det vet du, min gumma, att det icke är förhållandet. Jag ämnar bryta mig en egen sjelfständig väg, utan afseende på mina kominitenters pladder, hvilka icke äro i stånd att begripa hvarken statens eller mitt bästa. Det första jag gör i Stockholm, går jag in i Par Bricoll, och blir bror med presidenten Westerstrand. Bara man har statskontoret på sina fingrar, så är redan mycket vunnet. Dernäst far jag väl gå opp i kommerse-kollegium och helsa på presidenten Skogman. Det är en skyldighet. Han hör ju så godt som till handels-kåren. Jag skall
