säga honom, att jag ämnar förhålla mig alldeles passiv i Trollhätte-frågan, ty hvad rör mig Trollhättan? Hit kommer ju icke en stänk af hela vattenmassan. Derefter promenerar jag till justitie-revisionen och frågar Nerman efter mitt skuldfordringsmål emot Fristedt & komp. i Halmstad, med tillägg af en liten artig ordlek, att jag icke förföljer de liberala, för det att jag processar emot Fristedt. Justitie-kansleren får genast aktning för mig. Han bjuder mig sitta, och ger mig sitt löfte, att målet skall afgöras efter mina och rättvisans fordringar. Jag försäkrar honom i stället, med en nådig nick, att jag, för min del, lägger 107-an[1] ad acta. Sedan nu “stor-profossen“[2] frivilligt afgått, yttrar jag, bör nationen vara tillfredsstäld. Vidare — låter jag föra in mig på exellensen Brahes soaréer. “Ers exellens!“ säger jag, “innan vi ingå i något vidare resonnemang, så tillåt mig förklara, att jag på det högsta ogillar Crusenstolpe och det förföljelsesystem han mot ers exellens och dess värda familj etablerat. Jag för min del, godkänner fullkomligt juryns förfarande, och sådan är också — uppriktigt sagdt — tanken i hela det öfriga Sverige. Jag är nämligen fastighetsegare, och anser mig, som en del af Sveriges landamären.“ — Ser du, det skadar aldrig, om det blir bekant, att man är förmögen.
Och sedan, mamma lilla, vore det väl f-n, om jag icke skulle komma hem med en Nordstjerna, jag så väl, som C—s.
Rabulistens besök i månen[3].
Jag hade en horribel otur i befordringsväg. O! hvad jag hade skäl att fördöma mitt fördömda skrifveri.
Det gick med mig alldeles så, som det gick med ynglingen i Grafströms dikt Sensitivan. Ynglingen klagade och sade: “O Sensitiva! har jag ej vattnat dig, har jag ej undanrensat ogräset omkring dig, och har jag ej stödt din
