Ekoisten[1].
O menniska! var ingen omenniska, då du bedömer din medmenniska; ty då händer rätt ofta, att du gör henne orätt. Ofta är det lyte, hvilket du anser för ett moraliskt, endast ett fysiskt, hvartill lytesinnehafvaren sjelf är alldeles oskyldig. Såsom bevis och exempel derpå skall jag berätta ett stycke ur vicepresidenten K—s historia. Hela verlden ansåg honom för en egoist och likväl var han blott en ekoist.
Vicepresidenten K., som nyss erhållit sin fullmakt, reste på landet, för att förströ sig under sommarferierna. Såsom hofrättsråd hade han varit en stark oppositionsman: alltid voro han och presidenten af motsatt tanke. Såsom vicepresident, och sedan han återkommit från landet till hufvudstaden, visade han sig i ombytt skepnad. Han var nu alltid af samma tanke, som presidenten; han eftersade hvad presidenten sade; han var ett eko af presidenten.
Hela verlden häpnade först och fördömde sedan. Han har sålt sin öfvertygelse för en fullmakt, sade somliga. Han vill stiga ännu högre, sade andra. Hela verlden ansåg honom för en egoist, och likväl var han blott en ekoist.
Saken förhöll sig nämligen på följande sätt:
I grannskapet af det landtställe, der vicepresidenten nyss efter sin utnämning uppehöll sig, var ett Eko. I brist på tillräckligt umgänge företog sig vicepresidenten att konversera med detta Eko, och fortsatte konversationen stundom hela timmar i sender. Det stackars Eko måste repetera alla de dumheter, som vicepresidenten sade; ty — sanningen att säga — var vicepresidenten något dum. Deröfver blef Eko slutligen förargadt och beslöt att hämnas. En vacker dag, sedan vicepresidenten både länge och väl marterat det stackars Eko, fann han sig trött och gäspade både länge och dugtigt. Men som han härvid olyckligtvis uraktlät att hålla handen för munnen, passade Eko på tillfälle och flög in i hans hals. Och der blef det sedan
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1839.
