sittande. Följden var, att vicepresidenten sedan alltid eftersade, hvad presidenten sade.
Jag har denna berättelse från en af vicepresidentens närmaste slägtingar, sjelfva egaren till det landtställe, der vicepresidenten vistades under de omtalta sommarferierna. Sannfärdigheten bekräftas deraf, att eko alldeles upphörde i nejden af landtstället, och just vid samma tid, som vicepresidenten började eftersäga allt, hvad hans förman behagade säga. Visserligen funnos personer, som trodde eko hafva försvunnit derför, att några klippor i nejden blifvit bortsprängda vid en väganläggning; men detta prosaiska sätt att förklara naturens fenomener måste ogillas af alla väldanade själar.
Såsom jag förut har omtalat, blef vicepresidenten ansedd för en egoist, och var likväl, såsom läsaren nu kunnat inse, endast en oskyldig ekoist. Man ansåg honom för moraliskt förderfvad, och likväl var han blott ett offer för en nyckfull, hämndgirig naturkraft. Törhända lefva många hans likar ännu i dag. Må man ej döma dem för hårdt. Var, o menniska! i allmänhet ingen omenniska, då du bedömer din medmenniska. Många, dem du anser för egoister, torde, i likhet med vicepresidenten K., endast vara oskyldiga ekoister.
En muntration i himmelen[1].
Gud allena, som aldrig blifvit magister och aldrig aflagt kandidatexamen, vågar skämta med professorer och skratta åt dem. En tysk berättade mig nyligen — om han ljög vet jag ej, ty hvad gör icke tysken för penningar — att vår Herre en gång sutit i himmelens öppna fönster och genom sin stora tub kikat ned på denna jordplätt. Kom hit Sankt Petter, sade omsider vår Herre, så skall jag visa dig någonting roligt. Der nere hålla de nu på att föra en stackars menniska till Danviken. — Sådant är icke underligt, svarade Sankt Petter, och sådant sker ju alla
- ↑ Detta stycke samt de närmast följande: »Professorn och papegojan», »En akademisk festlighet» och »Rosendal» hafva vi hemtat ur Palmærs efterlemnade papper.
