Lefnadsteckning.
Sveriges humoristiska skriftställare i obunden form kunna ganska lätt räknas, för så vidt man begär att halten skall vara äkta, och en af de mest originela ibland dem är, om några lösryckta anekdoter och infall afräknas, så godt som okänd för det nu lefvande slägtet. En samling profstycken på hans författarskap framlägges nu för första gången.
Palmær var “den störste syndare inom Svea rike“, påstås Berzelius hafva yttrat, dermed antydande att ingen svensk man gjort ett så sparsamt bruk af så rika naturanlag, som Palmær[1]. Uttrycket må anses betecknande för de sakkunnigas åsigt, att om Palmær blott utvecklat den erforderliga energien, skulle han på kemiens område hafva svingat sig upp till europeisk ryktbarhet. Och om det roat Palmær att förvärfva sig ett berömdt namn såsom skald, så skulle detta sannolikt icke hafva blifvit honom förvägradt. Han offentliggjorde 1822 i Poetisk kalender de dikter, som nu öppna samlingen af hans skrifter, och Vitalis skref då till honom i Kalender för damer följande strofer:
Solen mig brände en dag; min ande i lagrarnas skugga
från sin oroliga färd ville jag hvila en stund.
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind,
skön som den yngsta karit, trädde din sångmö till mig.
Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen
blänkte, i lagrarnas natt, herrliga bägarens guld.
- ↑ Enligt uppgift af en Berzelii lärjunge, ungdomsvän till Palmær, erbjöds det denne att få arbeta under Berzelii ledning, men Palmær begagnade sig icke deraf. En annan ännu lefvande vetenskapsman har meddelat att Palmær funnit Berzelius »nedlåtande» och derför dragit sig undan honom.