Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
118
strödda genretaflor.


3. Samtlige mästarne, två och två. De införskrifva årligen och oförtrutet från Tyskland, Frankrike och England den olja, hvarmed elden på den svenska sanningens lampa underhålles. I medvetandet af denna förtjenst höllo de sig så raka som halmstrån, i hvilkas ax intet korn finnes.

4. Adjunkten, som skulle orera. Ett stycke af orationen framstack ur bröstfickan, som fordomdags öronsnibben ur kung Midas’ peruk.

5. Tvänne brandvakter med korsgevär. De stannade vid dörren.

Gubbarna, som voro vana vid musiken, marscherade bra allesammans, de som hade podager och de som skulle få.






Rosendal.


Här får du se den största af alla Sveriges krukor. Till undvikande af missförstånd bör jag tillkännagifva, att frågan icke är om någon menniska, utan om en verklig kruka, förfärdigad af svensk porfyr. Krukan är mycket, mycket stor, och man har sagt mig, att hon i forna tider tillhört en jätte, på hvars bord hon fått tjenstgöra som saltkar. Om samma jätte berättade man mig äfvenledes, att han brukat Gustaf Adolfs-obelisken i Upsala till tandpetare. Men jag tror ej ett ord af dessa historier. De äro sannolikt endast tillhopaljugna i afsigt att kasta ett sken af löjlighet på de vördnadsbjudande monumenter, som skola för kommande slägten bära vitne om Karl den fjortonde Johans tidehvarf.

Det lilla huset, som står bredvid den stora krukan, är det kungliga lustslottet Rosendal.