Fogelbergs Karl den trettonde.
(Ur Aftonbladet 1835).
I början af december förlidet år — om jag ej mins orätt — lästes i tidningarna, att Hans Maj:t Konungen täcktes tillåta publiken, att på vissa timmar se någonting, nämligen Karl den trettondes, H. M. tillhöriga, staty i marmor, huggen af Fogelberg. Hans Maj:t har stora förtjenster om svensk konst och svenska konstnärer. Högstdensamme skänker dem sitt beskydd på ett sätt, som är honom värdigt att skänka, och dem att emottaga det — genom beställningar och inköp af konstverk. Med dessa rojalistiska tänkesätt fattade jag kappa och hatt och begaf mig med långa steg till gamla Kungsträdgården och Nya brunnssalongen, der nämnda staty skulle enligt annonserna befinna sig.
Han stod der också, Karl af huset Holstein, i sällskap med de tre Karlarne af huset Zweibrücken, huggna at Byström. Stackars Zweibrückare! torde någon hafva tänkt, då han såg dem sammanstälda med Holsteinaren i brunnssalongen. Stackars Holsteinare! torde samme någon tänka, då han ser dem sammanstälda i Sveriges historia.
Jag anser ej vara olämpligt, att kasta en sido- och återblick på de tvänne statyer af Karl den trettonde, som vi egde före den Fogelbergska statyens ankomst.
Den ena, modellerad af Göthe och gjuten i brons, befinner sig i gamla Kungsträdgården på en hög piedestal af granit och vaktas af 4 lejon och en gardist. Den uppmärksamme åskådaren märker snart, att ironiens dämon anfäktat artisten vid bildandet af modellen. Hvarför — kunde man fråga — skulle benen annars vara så drygt tilltagna mot de öfre delarna af kroppen, så bastanta att stå på, så oviga att gå med, om icke för att symboliskt påpeka, att regenter i allmänhet icke äro vänner af det så kallade “muvemanget“. Hvarför — kunde man ytterligare fråga — skulle det ankar, hvarpå konungen stödjer högra handen, skådadt från en viss synpunkt, se ut som en skräddares pressjern, om icke för att förstulet
