Jenny Lind i himmelen[1].
Vi bekänna uppriktigt, att vi på vägen till konserten
sökte stålsätta oss emot all förtjusning, dels med den
tanken, att qvinnan är skapad att föda barn och koka ölost,
men ej att resa omkring och qvintilera, dels tänkte möta
den bifallsstorm, som uppkommit öfver allt, der M:ll Lind
låtit höra sig, med den anmärkningen, att folket springer
efter allt möjligt lappri — t. ex. när en kung är ute och
reser. Men alla dessa argumentationer voro nedsablade,
då M:ll Lind sjungit en enda passage. Vi voro lika
hänryckta, som alla andra, och alldenstund vi icke äro särdeles
fyndiga, då det gäller att finna uttryck för våra känslor,
säga vi rent ut hvad vi tänkte, när vi hörde M:ll Lind
sjunga, nämligen att då hon en gång anländer till
himmelriket, och de himmelska härskarorna, med palmer i händer,
uppstämma sina vanliga lofsånger, utropar säkerligen vår
Herre: Varen tysta, I kalfvar, jag vill höra Jenny sjunga!
Hvadan kommer då denna hänryckning, som klämmer känslans essentia qvinta äfven ur de torraste tårepåsar? Vi nödgas åter här använda en bild, och den är till och med hemtad ur doktor Mårten Luthers lilla katekes, med Svebilii förklaring, der det heter om döpelsen: “Vattnet verkar det visserligen icke“. M:ll Lind besitter icke denna yttre skönhet, som bländar ögat, och många finnas till äfventyrs, som sjunga lika väl som hon; det är således icke rösten och utseendet, som hänföra, utan det är “anden, som är med och när vattnet“, det är det sanna uttryck af en skön själ, som hon alltid lägger i sitt föredrag.
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1840.
