tillkännagifva, att en konstitution i hans tid blifvit sammanflickad på skräddarevis, och att pressjernet behöfde föras af en mäktig hand, om fållarna skulle kunna jemnas och skarfvarna fördöljas.
Den andra statyn af Karl den trettonde är huggen i marmor af Byström och befinner sig i det så kallade stenmuseum på kongl. slottet. Man behöfver ej vara skarpsynt, för att finna ställningen sådan, som skulle Musculus Sphincter hafva uppsagt den gamle konungen all tro och lydnad, och följderna af nämnde Sphincters förräderi redan börjat att infinna sig. Detta fel skymmer i betydlig mån arbetets förtjenster. Historisk sanning är visserligen en god sak, men äfven den kan i vissa fall drifvas för långt. Det skadar ej konstverket om konstnären idealiserar, d. v. s. efterbildar sitt föremål, sådant det skulle varit, om icke — för att nyttja ett uttryck af Ehrensvärd — de små lagarna i naturen lagt sig i vägen för de stora.
Herr Fogelbergs Karl den trettonde är af annat slag. Ställningen är majestätisk och det hela ger ett stort och varaktigt intryck. Konungen är förestäld i kröningsdrägt, lagerkransen på hufvudet, spiran i högra handen och en pappersrulle — till äfventyrs föreningsakten med Norge — i den venstra. Ser man på detaljerna, så finner man dem hvar för sig så fulländade, att man ständigt frestas att tycka den vara vackrast, som man för ögonblicket betraktar. Helst hvilar ögat på de nakna partierna af kroppen — plastikens egentliga fält — som här äro endast hufvudet och händerna. I anletsdragen ligger mildhet, kraft, lugn — kort sagdt, konungslig värdighet, utan att likheten blifvit förnärmad. Händerna äro en gammal mans, men så sköna, att de väl skulle kunna försona en flinthård republikan med den kungliga handkyssningsceremonien.
