proportionel mot höfligheten, antog jag icke dem, utan ett par mindre höfliga, hvilka dessutom hade ett mera ordentligt utseende. I deras och mina sakers sällskap aftågade jag till mitt logis vid Adolf Fredriks torg.
Under vägen hittade jag ett nytt bevis för Guds försyn. Som detta mitt påstående torde synas dig gåtlikt, vill jag afgifva en förklaring.
Det finnes på Stockholms gator, alltid och allestädes, ett slags kärror, åkarekärror kallade, som fara fram med pilens snabbhet och åskans dunder. Stockholms fotgängare äro vana dervid och hafva genom vanan förvärfvat en beundransvärd färdighet att vika undan. Ofta göra de det med rätt komiska piruetter, men — lika godt! — de undkomma dock den hotande faran. Visst händer understundom, att en och annan blir öfverkörd och mister armarna, eller benen, eller lifvet. Likväl höra sådana fall till undantagen, och deras antal stiger vanligen ej till mera, än två eller tre dussin om året.
Men om fotgängare, som äro stockholmsboar, merendels skydda sig för ofvanbemälte kärror genom sin vana och sin färdighet, så eger ej samma förhållande rum med oss arma nykomlingar ifrån landsorten. Vi hafva — så vidt jag förstår — blott Guds försyn att tacka för det vi slippa helskinnade undan.
Ja — jag tror det fullt och fast — försynen skyddade mig från Riddarholmen till Lilla Nygatan, från Lilla Nygatan till Kornhamn, från Kornhamn till slussen, der försynen icke behöfdes mera, emedan trottoarer voro att tillgå. Den skyddade mig vidare på Södermalmstorg och hela Hornsgatan uppföre, så att jag ankom till mitt logis, helbregda och oihjälkörd.
Sedan jag betalat karlarna, sett mig om i mina rum och reglerat hvarjehanda med värdfolket, gick jag ut för att äta frukost och satte mig, i den afsigten, på närmaste källare. När biffsteken var expedierad, begärde jag ett glas sherry och — för att adla det spirituösa med det spirituela — ville jag äfven ha en tidning att läsa i.
“Tag hit Aftonbladet,“ sade jag.
“Det läses,“ svarade kyparen.
“Tag då hit Dagligt Allehanda,“ sade jag.
“Det läses,“ svarade kyparen.
“Tag då hit Tiden eller Minerva,“ sade jag.
