“Dem hålla vi icke,“ svarade kyparen. “Det är så
sällan någon frågar efter dem.“
Ja — högtärade Petter! — sådan är den tidningsläsande allmänheten. “Audiatur et altera pars“, denna gyllne maxim, som är allsmäktig i teorien, gäller in praxi nästan mindre än intet. De flesta menniskor vilja i tidningarne ej se andra åsigter, än sina egna, ej höra andra röster, än sina anhängares. De göra sig blinda på ena ögat och döfva på andra örat, och — till råga på eländet — skryta de öfver denna sjelfstympning. Huru mången konservativ utropar ej med triumferande ton och uppsyn: jag läser aldrig Aftonbladet! Och huru mången liberal följer ej dennes exempel i röst och åthäfvor och skränar: jag läser aldrig Minerva!
Omsider gaf kyparen mig en tidning. Då jag genomögnade dess annonsafdelning, fick jag se, att grundlagen, i nätt fickformat, fanns till köps hos herrarna Bonnier. Bon! — tänkte jag och begaf mig, efter slutad källaraffär, till deras boklåda i bazaren vid Norrbro och köpte den lilla boken. Vid min ankomst till boklådan stodo der tvänne herrar, som mycket uppmärksamt betraktade ett nyss utkommet porträtt af Jenny Lind, och jag stannade några ögonblick för att göra detsamma. Mamsellen var på papperet afbildad i röd kjortel och svart tröja, så att hon såg ut som en kräfta, nedra hälften kokt och den öfra okokt.
“Hon har förtjenat vackra pengar, den här damen,“ sade den äldre af herrarna, “och kommer ytterligare att förtjena vackra pengar, både hemma och utrikes.“
“Ja,“ svarade den yngre, “huru lyckliga äro ej de, som fått sitt geni i halsen, såsom mamsell Lind, eller i benen, såsom mamsell Taglioni! På deras lefnadsbanor växa tusentals blommor med stenglar af guld, med blad af smaragd, med kronor af perlor och diamanter, och de behöfva ej mer än plocka och blifva rika. Annorlunda förhåller det sig med mången, som fått sitt geni i hufvudet, påtagligen den äfventyrligaste plats, der bemälte himlagäst kan herbergeras! Huru många utmärkta och utfattiga skalder har ej literaturhistorien att omtala! På deras lefnadsbanor växte blott alnshöga tistlar och törnen, och när de arma vandrarne ville undanrödja ogräset och göra vägen fri,
