lika liten respekt för en ädlings harnesk som för en bondes vadmalströja.
Derpå en gräslig mängd af herrar serafimerriddares vapensköldar. Hvilken mensklig uppfinning skall, liksom krutet afskar vapenrustningarnas närvaro, omsider afskära riddarordnarnas? Svar: uppfinningen äf förnuftet; men denna torde väl ännu dröja ett sekel eller två — åtminstone sker den icke i konung Oskars tid.
Derpå en oräknelig skara af fanor, krigets troféer, med hvilka “Sveriges ära“ lär vara oupplösligt förknippad enligt allmänna meningen, dock icke efter min. Sveriges ära består, så vidt jag kan döma derom, icke i dess tur i krig, eller tur i slagsmål, ty bägge benämningarna gå på ett ut — utan deruti att dess folk kunnat kufva en hård och styfmoderlig natur, samt under de mest missgynnande omständigheter lemnat vigtiga bidrag till den allmänna verldskulturen. Hvad fredens troféer skulle bättre vederqvicka mitt öga än krigets! Den första plogen, som sattes i svensk jord, den första spinnrocken, som blifvit nyttjad af svensk qvinna, Linnés första herbarium, Berzelii retort, se der troféer, som duga.
Slutligen finnes här en myckenhet kungliga lik, bland andra Karl XIV Johans. Jag kastade en blick på hans sammetsklädda kista och tänkte: hvad Gud sätter för värde på verldslig makt, ser man bäst på beskaffenheten af dem, åt hvilka han ger den.
Men — frågar du — hvar är “the poet’s corner“, hvar äro snillenas grafvar?
I Westminster-Abbey finnas sådana — svarar jag — men icke i Riddarholmskyrkan. England har helgat sitt panteon åt minnet af allt hvad nationen anser för stort. Sverige har helgat sitt endast åt minnet af våld och blodsutgjutelse.
