Tankar och infall[1].
Det onda förstör sig slutligen sjelf, säger G—r. Detta vill med andra ord säga, att på sistone tager fan vid djefvulen, och hin håle råkar i satans klor.
Aflidna vänner äro kedjor, som lyfta oss från jorden
och fastare sammanbinda oss med en högre verld.
På en sann skämtare skrattar hela ansigtet med
undantag af munnen.
Ecclesia pressa har sin gloria omkring hufvudet och
hjertat; ecclesia triumphans har sin omkring magen.
De menniskor hata ej mycket, som gifva sitt hat luft
i skämt och speglosor.
För att föda sin kropp, skrifver en författare ofta för
menniskor, som ej hafva mer än en kropp.
Häromdagen var en författare bjuden till sin
förläggare, och i stället för porterglas framsattes en af
kokosnöt arbetad dödskalle. — “Blif ej häpen,“ sade värden,
“det är ingen verklig dödskalle.“ — “Om den äfven det
vore,“ svarade författaren, “skulle jag icke häpna, ty det
är ju helt vanligt, att förläggare lefva af författarhjernor.“
Denna lilla, i kristlig välmening hopljugna anekdot tillegnas herrar förläggare A., B., C., D., m. fl.
Tidningarna kunna i vårt land, liksom i andra länder,
förtjena:
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten, Friskytten, Östgöta gazetten samt Palmærs efterlemnade papper.
