Det enda nöje, som en menniska kan hafva efter döden,
är att gå omkring och spöka, och ingen kan billigtvis
begära att jag skall försaka det. Enkannerligen tänker jag
mig att spöka hos detta mitt testamentes vördnadsvärda
exekutorer. Om de på ett samvetsgrant sätt verkställa,
hvad jag förordnat, så vill jag för dem uppenbara mig i
de allra angenämaste skepnader, såsom i skepnaden af en
ordensdekoration eller en karaktersfullmakt eller en liten,
hygglig och varm peruk, hvarunder de mest legitima idéer
kunna utkläckas och frodas. Men om de vårdslöst eller
lätjefullt försumma det hedrande värf jag dem ombetrott,
så skall jag förskräcka dem förskräckligt och spöka i
skepnaden af en djefvul eller ett Aftonblad, hvilket egentligen
går på ett ut. Desslikes skall jag gastkrama dem ända
derhän, att de blifva blå öfver hela lekamen och
sedermera ej kunna prokreera annat än blå barn, till förargelse
för sig och sina fruar och till besvär för antropologerna,
som derigenom se sig nödsakade att i sina register
upptaga ej blott en hvit, röd, svart och gul, utan äfven en
blå menniskoras.