herr notarien Block och sade: Hvad är för närvarande herr brukspatronens afsigt? Högt och tydligen genmälte jag: min afsigt är att uppsätta mitt testamente och dervid halva eder, gode herrar, till vitnen. Sedan sålunda blifvit på ett tillfredsställande sätt utrönt, att jag hade fri vilja och sundt förnuft, ansågos inga hinder ligga i vägen för uppsättandet af testamentet, hvilket också genast af mig uppsattes i följande ordalag:
§ 1. Min ärfda förmögenhet är arfsynden, och alldenstund jag ingen rättighet eger att ärfd förmögenhet fritt disponera, så må den i Guds namn bland mina slägtingar och fränder fördelas, på sätt som gällande lag och förordningar föreskrifva.
§ 2. Som jag i följd af mitt dödliga frånfälle blifver till äktenskap obeqväm, så bör min trolofvade fästmö, fröken Laura Rosentagg, ihågkommas med någon passande reparatio damni. Fördenskull skänker jag henne tjugutusen riksdaler banko, likväl med vilkor. Hon skall nämligen, till bevis att hon för mig hyser en verklig kärlek, inför sittande rätt gråta öfver min död, inom förloppet af första halftimmen efter detta testamentes uppläsande. På det höfligaste anmodar jag vällofliga Rätten tillse, att fröken Rosentagg gråter ärligt och icke förmedelst hvitlök eller pepparrot eller andra sveksamma medel framlockar tårarna ur sina ögon. Gitter fröken Rosentagg icke gråta, så får hon låta sig nöja med hälften af ofvanskrifna summa. Dessutom bör vällofl. Rätten noga tillse, att gråtandet sker under första halftimmen efter testamentets uppläsande; ty känner jag fröken Rosentagg rätt, så gråter hon nog under andra halftimmen, men endast af förargelse öfver, att hon ej kunde gråta under den första.
§ 3. Åt den ende vän jag eger, och den jag hjertligen älskar, oaktadt det aldrig kan bli folk af honom, anslår jag tolf skillingar banko om dagen, så länge han lefver. Dessa medel räcka hederligt till föda, men icke till bränvin, hvilket ej heller behöfves, emedan han som andra kreatur är ledamot af nykterhetsföreningen. Redlige Fylax! Hund och vän! Nu har jag sörjt för dig och det lisar min själ otroligt. Varma, beqvärna och för dina vilkor passande kläder vet jag att den gode Guden består dig hädanefter som hittills.
