Det är ett omenskligt buller. Tyst! jag vill se åt,
hvad som förehas i mitt hufvud. Torka först dammet af
pannans fönsterglas! — Usch! hvilken ryslig dans! Bli
inte rädd, söta själ! Det är ju inte annat än goda
väsenden, ljusets barn, idel smådjeflar. En riktig Babylonisk
förbistring: Platsch klatsch! säger den ene; Bim bommeli
bom! säger den andre; Uff! säger den tredje; Pipitraxlomian!
säger den femtiondesjette. Da capo! — Håll styr, håll
styr! säger jag er. Aj! ett stjernfall oppifrån hufvudet
neri bröstet. I mitt hjerta — ja, det är ett instrument,
som har sin egen skala. Strängarne äro snodda af Cerberi
murrhår. Tycker du de skorra, så betänk, det är satan,
som spelar på dem, och att han förglömt klippa naglarna.
Beständigt spelar han den der fördömda psalmen om
keruben med det flammande svärdet vid paradisets port.
Ack, ack! Ty värr, ty värr
Började jag i fjol
Bekika den höga sol
Genom ett svärtadt glas;
Då gick min lycka i kras:
Ty solen såg blodröd, blodröd ut.
Hon gör det ännu! När vill det ta slut?
Det der svarta glaset var egentligen min egen fantasi. Han som skulle bli min svärfar, hjelpte mig att svärta det. — Tirlirili! Efter jag är en siska och sitter i bur, vill jag sjunga:
Kom du så hastigt?
Himmelska flicka!
Hörde din siskas
Lockning på stunden?
Sätter emellan
De rosiga läppar
En sockerbit,
Bjuder din siska,
Hacka och suga:
Sug du min siska,
Så mycket du vill! — —?
Ej uppå sockret,
Nej på de mogna,
De retande drufvor,
