I striden stark hon står
Och mulen, som en sky, af åskor diger;
Ut ur dess famn en vredgad spjutstorm går,
Till jorden slår
Hvar trotsig viking, som dess kust bestiger.
I friden ljuft hon ler,
Med gyllne ax till städer, slott och koja,
Den stilla trefnads tomtar mer och mer
Man hasta ser,
Och kärlek virkar på sin rosenslöja.
At många söner mor,
De värdiga ett ymnigt arf hon bringar:
En glaf, i hvilken ljungelds-strålen bor,
En kraft, som tror
På Gud och sig, samt viljans örnavingar.
För modren nu en skål,
I bröder! Fyld oss vinkar glasets degel.
Vi offra lif och blod för hennes mål,
Så visst, som stål
För ärans anlet är den rätta spegel.
Den vansinnige.
(Han har en halmkrans på hufvudet).
Hvad gnistrande smärta,
Oppi min hjerna,
Neri mitt hjerta! —
Nej, i min hjerna
Är det, det spjerna,
Är det, det brusar,
Är det, det susar,
Är det, det gnyr.
Håll styr! Håll styr!
