Vyss, vyss!
Vyss, vyss!
Vyss, vyss!
och vyssandet varar i allan evighet. — Der nere komma äfvenledes våra boningar att ligga helt nära hvarann. Det värsta är, att dörrarne äro tillbommade, så att vi ej slippa ut för att råkas. Men maskarne, som äta frukost af dig och aftonvard af mig, de kunna väl bli brefbärare oss emellan. Hejsan och hoppsan! Det der lustiga tillståndet varar en hel tid bortåt, några millioner år, men inte längre. Se’n, ja se’n
Blåser Jehova
I domsbasunen,
Och ljudet far,
Som ett stingande spjut
In i verldarnas öron.
Tiden, den gamle
Med utnötta skor,
Och evigheten
Med mossiga kinder,
Hålla sitt bröllop.
Det blir grannt, må du tro. Små beställsamma englar flyga omkring och tutta på än det ena klotet, än det andra till lampetter i brudkammarn, så att allt, allt förbrännes, utom du och jag; ty
Vi bägge, vi låna
Af fantasien,
Guds egen amma,
Ett par Lunkentus-ben
Ett par Lunkentus-stöflar,
Och bortlunka se’n
För tusan böflar.
Kors, kors! det är sannt, men det hade jag så när glömt[1] ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
- ↑ I en afskrift, som Palmær gjort, förmodligen omtryckning, har han stannat vid detta ord och tillagt: »Ett stycke återstår, som ej lönar mödan att afskrifva. Poemet var först infördt i Atterboms poetiska kalender, sedan i fru Carléns mans ‘Familjebok, Läsning för hvar dag i året‘. Sidd. 814—817.» I öfverensstämmelse härmed hafva vi utelemnat slutet af »Den vansinnige».
