lika så väl som det tragiska, och menniskan söker förgäfves att undgå någotdera.
En subjektiv sanning är helt och hållet tom, om den ej i den yttre verlden finner sin bekräftelse, och dymedelst blifver objektiv sanning. Den förra är en hänvisning på den senare, och vi måste åtminstone antaga tillvaron af den senare, om vi vilja undgå att hålla den förra för dunst och bedrägeri.
Vi måste våga försöket att förbrödra det yttre med det inre, i det ena söka stadfästelsen på det andra, och upptäcka den sig återspeglande parallelismen af bägge verldarna, så framt vi ej vilja uppgifva alla anspråk på verklig kunskap. Det fordras, att äfven det skönas teori blir lika objektiv, som subjektiv, och i innehållet och materien, ej mindre än i formen, böra systemets sammanhang och harmoni grundläggas. Utom denna dubbla öfverskådning och genomskådning, blir all kunskap antingen ett aggregat af fakta, eller också ett nyckfullt spel af inbillningskraften.
Ur en högre ståndpunkt, än blotta varseblifningen medgifver, måste förklaringen af det komiska härledas; men den får dock ej, som en vind, sväfva öfver det hela, utan tillika hafva en riktning nedåt, d. v. s. ingå i alla slag af det komiskas fenomen, otvunget deducera dess regler, och använda dem på de minsta specialiteter. Denna förklaring får ej vara trädets blomma eller dess frukt, utan trädet sjelft, som har två riktningar, uppåt och nedåt.
Så står äfven menniskan, halft i dagens ljus och halft bunden vid jorden, och så förknippar hon ande med kropp, sinnlighet med frihet, det ändliga med det gudomliga. Ur denna dubbla riktning härleder sig möjligheten af allt komiskt, hvars tillvaro således beror på beröringen mellan tvänne naturer, en högre och en lägre.
