Hoppa till innehållet

Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63
bref till svenska minerva.


Jag kunde nu lämpligen sluta, om jag icke såge en fråga sväfva på tants läppar. “Hvarför“ — hör jag tant säga — “skrifver icke kusin privatim till mig, utan trycker sina bref i en allmänt läst tidning, och öfverlemnar dem således åt den vidsträcktaste publicitet, som här kan vinnas?“ Goda tant! Orsaken är den här: jag är rädd om hufvudknoppen; man har exempel på att den som skrifver till vederbörande här i landet, får mista hufvudet, då deremot den, som trycker, merendels slipper med Vaxholms fästning — ett lindrigt straff, i våra tider[1]. Svårare fall kunna visserligen inträffa för en man, som trycker, t. ex. att dömas till betydliga böter. Att undvika slikt, låter sig icke alltid göra derigenom, att man samvetsgrant studerar tryckfrihetsförordningen; ty det är hof-kanslers embetet, som skall vaka öfver dess vidmakthållande. Som nu allting (enligt nyare bevisningar) är <i{tillåtet, som icke är förbudet, och åklagare ingenstädes förbjudas, att läsa tryckfrihetsförordningen i nattmössan, så kan en fattig syndare som trycker, och icke läser tryckfrihetsförordningen i nattmössan, råka i kollision med högbemälte embete, och stanna för thy åtföljande olägenheter. Är man from och vill försäkra sig om sin välfärd, så lägger man sig till en sådan nattmössa, som åklagaremakten brukar, studerar deruti tryckfrihetsförordningen, och trycker med trygghet en tid bortåt — ack men endast en kort tid; ty — ett tu tre — skaffar sig åklagaremakten en ny nattmössa, och läser deruti tryckfrihetsförordningen på ett nytt sätt, om hvilket den fattige tryckande och i gamla nattmössan läsande syndaren icke kan hafva den ringaste aning. Jag har nu förklarat, hvarför jag heldre publice trycker än skrifver privatim. Af två onda ting väljer man gerna det minsta.

 Min goda tants
 ödmjukaste tjenare
 Nils Nilsson Nyberg.

  1. Anspelning på kapten Lindeberg, som för sin till justitieombudsmannen ingifna skrift (oaktadt densamma förelåg äfven i tryck) dömdes till döden af hofrätten. Crusenstolpe blef, som allbekant är, för sitt majestätsbrott, dömd till fästning. Utg.