Andra brefvet.
Goda tant!
Mången undrar hvarför tant icke svarat på mitt första bref, särdeles som jag gifvit tant så god besinningstid[1]. En så nära slägting som jag, så nära, att jag med större skäl än herr Dalman[2] kan vänta mig, att från tants läppar få höra de vänliga orden “lilla kusin“, en så nära slägting torde väl ega rätt (så tror mången) att fordra ett par rader till svar, åtminstone ett recipisse. Somliga säga, att jag skickat tant nötter, och att dessa varit för hårda att knäcka för tants gamla tänder, och skåda deri skälet till tants tystnad. Andra hafva andra och ännu orimligare gissningar. Men jag har vid alla tillfällen tagit tants försvar, emedan jag vet att orsaken till tants tystnad ligger i helt andra förhinder. Jag har nämligen underrättat dem, att tant tagit sig så stor spånad af riksdagen, att tant ej hinner annat än spinna. Desslikes har jag gjort vederbörande uppmärksamma på finheten af de trådar, som tant spinner, och alla hafva med beundran af tants skicklighet erkänt att de äro fina som spindeltrådar; alla hafva med mig erkänt tants underbara förmåga, att sammanfoga dessa trådar till verkliga spindelnät, och alla hafva med mig beklagat, att i spindelnät ej kunna andra naturer fångas än flugor och mygg.
Jag är glad att denna gången få göra rättvisa åt tants spinnkonst, liksom jag sista gången gladde mig, att göra rättvisa åt tants kokkonst. Denna glädje har likväl (hvi skulle jag förneka det?) en egoistisk beståndsdel. Jag hoppas nämligen att tant, som så gerna prisar sig sjelf, genom mycket och itereradt beröm skall blifva mig bevågen. Slik bevågenhet torde jag väl behöfva, när alla de fiender, som jag tänker att skaffa mig, gifva mig skäl att qväda så, som jag en gång hörde min salig far under betänkliga omständigheter qväda:
