melankoliska fantasier. Då man muntligen kan kalla mig orättvis, immoderat, påflugen — hvad skall icke då ske skriftligen? Goda tant! Öfvergif mig icke i nödens stund! Blif min åskledare mot blixten, min paraply mot regnet — korteligen — mitt allt i allom under hela slaskvädret!
Efter dessa preludier kan jag rycka ett par steg närmare mitt ämne.
Förflyttom således scenen — uppskjutom det ej, påskyndom det snarare — till svenska akademiens sessionsrum. De kungliga, riksens ständer, akademiens ledamöter och Stockholmsboarna.
“Klokrådiga thussar och långsläpfagra thussinnor“ — hafva alla intagit sina platser, äfvensom herr Agardh. Denne har redan börjat sitt inträdestal, har deruti, enligt gammal, högloflig sed, påstått sig vara en stackare, i hopp att på sistone blifva motsagd af direktören, ett hopp, som ännu aldrig blifvit besviket. Orationen fortgår, vältalighetens vallmoångor sprida sig i det höga gemaket. På läktaren sitter man i nåder och gäspar, i salen sitter man i underdånighet och somnar. Talet slutar, auditorium vaknar, Tegnér harangerar sin vän Agardh på följande sätt:
»Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
Den plats du intar aktas högt af alla,
En tron i ordets eller sångens verld,
Ett domarsäte utan jäf och villa.
Det är väl mycket lögn inom så få rader. Jag nyttjar ordet lögn, emedan tant, oaktadt min ödmjuka förfrågan, icke behagat upplysa mig om identiteten af dikt och lögn, och emedan mitt eget förstånd är otillräckligt att inse denna identitet.
När var det, som en plats i svenska akademien blef allmänt aktad? Var det då Kellgren skref “Foglarnes Vitterhets-akademi“[1], eller då Polyfem plockade “makalösa skönhetsblomster i den sannfärdeliga smakens örtagård,“ eller då första Markalls-natten, lik en olycksbådande komet, sträckte sin svans öfver ingången till Sysis’ håla[2]? Eller
