11
det stora hufvdet och något framåt; de äro hvarken utstående eller intryckta, men mycket lifliga; han rör dem på ett sätt, att han får utseende af att vara tankfull. Ögongloben, säger Houel, skall ligga emellan musklar under huden och ej såsom den annars träffas i en grop, skyddad af ben, som omgifva den. På ögonlocken finnas ofta mycket långa hår. Som den ringformiga ögonlocksmusklen (orbicul. palpebr.) är nedtill starkare än ofvantill, så blinkar Elefanten med nedra ögonlocket. Tårkarunkeln är en stor körtel i inre ögonvråen, och har hvarken tårpunkt, tårsäck eller kanal, som leder till näsan, hvarföre ock tårarna, då de afsöndras, måste flyta utföre kindbenen. På tårbenet (os lacrym. l. ungvis) är ett starkt utskott för ögonlocksbandet (ligamentum tarsi), men visar intet tecken till någon tårgång till näsan (duct. nasal.)
Bakom ögat, emellan det och örats bas, på sidan af hufvudet, är en liten öppning eller rundt hål, som genom en kanal leder till en körtel under huden. Denna egna kanals yttre mynning, är omgifven af koncentriska skrynkor och utsilar tidtals en slemaktig rödbrun vätska. Flytningen, ymnigast hos hanen, men anmärkt äfven hos honan, skall räcka vid pass 40 dygn, och upphöra lika länge och sedan återkomma. Djuret synes något illamående, blir elakt och lättare att förtreta under den tid, som afsöndringen påstår. Hos Kameler och Dromedarier har man anmärkt under brunst-tiden en dylik flytning; men om detta besynnerliga slags sekretion skulle utmärka brunst-tid hos Elefanten, hvilket några vilja förmoda, synes ännu vara osäkert.
Yttre örat eller örlappen är stor, utbredd, föga vågig i kanten med några trubbiga flikar. Hos den Afrikanska arten, äro de så stora, att de täcka nästan hela bogbladet; den Indiska deremot har dem mindre. Öronen äro ständigt i rörelse och i synnerhet då djuret springer vefta de fram och tillbaka. Med dem bortjaga de insekter och gifva äfven tillkänna åtskilliga invertes känslor. De höra väl, lyda ord och tecken och röras mycket af musik. Vid de koncerter man nyligen gifvit i Paris åt 2:ne Elefanter af olika kön i Menageriet, observerades att den stilla, harmoniösa och smältande musiken var dem mycket behaglig och väckte, i synnerhet hos honan, de känslor, som naturen så allmänt ibland djuren utbredt,
