Sida:Elefantens Naturalhistoria.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

17

stålsvämp på bogarna, äldiig legat. I vanligt mak går Elefanten. nästan lika fort som en häst. I smått traf, föl? jer han hästen i galopp. Att hans gång höres på långt - håll med starkt dån, och att spåren lätt synas, behöfver man blott påminna om. Men som han ej är vig och lätt, kan han ej heller vända sig hastigt.

Elefanten i sitt vilda tillstånd lefver i flockar, som bestå ofta af 40 till 100 stycken och anfalla aldrig, om de icke blifva retade eller tro sig förolämpade. Det händer likväl att en och annan träffas ensam; sådana äro meren- dels hanar, som antingen Kommit att aflägsna sig från flocken, under sökandet efter föda, eller kan hända blifvit från den bortjagad för ålder eller andra orsakers skull. Dessa äro mera misstrogna och farligare att råka. Ele- fanten uppehåller sig i skogarna, heist nära vatten, livari han ofta och gerna badar; han simmar med lättbet och håller då snabeln, hvarigenom han andas, högt öfver vat- tenytan. Efter Corses erfarenhet är Zona torrida Elefan- tens naturligaste hemvist, emedan de starkaste och bästa komma derifrån. Nu för tiden finnas båda arterna i södra delarna af Afrika och Asien; den Indiska är talrik på Ceylon och anses för den läraktigaste, bästa och största; den Afrikanska skall visa fruktan och räddhåga för den Indiska. De största ha 13-14 fots höjd, 16-17 fot i läng- den; snabeln från munnen till ändan är då vid pass 8 fot lång, enligt Daubentons uppgift. Hanen är större än ho- nan. Buffon anser en medelmåttig Elefants tyngd vid pass lika med den af 50 vanligt tunga menniskor. Mogol, Bengalen, Siam, Pegu, Abyssinien, Etiopien, Nigritien, Senegal, Gninea, Tandkusten, Congo, Cap de b: esp. Madagascar, Java m. fl, äro orter der Elefanter träffas: Det synes sannolikt att de ifrån Indien och östra kusten ef Afrika, utgöra en art; de ifrån Congo och Guinea tror Cuvier vara samma art som den Afrikanska. Men ju mera befolkadt ett land blifver, ju mera utträngas de derifrån. Som de äta ständigt och fordra mycken föda, dt nna de ej vistas länge i en trakt, men göra likväl ej långa vandringar, utan qvarblifva i trakten af sin födelseort. De tåla icke köld, men ej heller stark varme; och söka derföre skuggrika ställen i skogarna. När en Elefant träffat rikt bete eller ett odladt fält, ger hen med ett starkt läte det tillkänna för de öfriga, som komma att dela med honom betet. Då de vandra i trakter, som de