18
anse farliga, säges en gammal hane gå i spetsen och em annan sluta troppen; honorna, de unga och svaga, hålla sig merendels midt i Hocken; mödrarna skola då ofta bära sina ungar med snabeln, som de linda om dem. Många resande instämma deri, att det är farligt aw för- olämpa en Elefant-tropp. De gå gemenligen direkte på den skyldige, och som de lätt upphinna en menniska, ehuru snabbfotad han är, så anfalla de honom stundom med snabeln och kasta honom i luften, eller ock såra honom med försvarständerna, stundom sluta de med att trampa den olycklige till döds. Gemenligen förhålla de sig så- som efter allmän öfverenskommelse, och antingen angripa, eller gå förbi utan att låna sin uppmärksamhet, eller ock fy, gemensamt. Med upptända eldar, starkt buller och i synnerhet med kastade raketer eller fyrverkeri- eldar, dem de framför allt frukta, plär det lyckas, att afhålla eller bortjaga dem från plantager och resandes hvilostäl- len. — Honan, ehuru försedd med 2 spenar, föder blott en unge, stor som ett fullväxt svin , af stort slag. Denna dir med munnen, hvilket redan Aristoteles anmärkt , och icke med snabeln, hvilken dervid är lika litet hinderligt, som de ännu icke framkomna eller ännu ganska korta försvarständerna. Ungen skall di par år, men hämtar icke alltid hos sin mor denna föda, utan suger hvilken som helst af de honor i flocken, som han först träffar och är i stånd att förse honom med sitt behof, Också igen- känner modern icke sin unge, om den varit en eller 2 da- gar från henne. Vid 16 års ålder (efter andra vid 25) visar honan parningsdrift. Om Elefanten såsom efterdöme - af blygsamhet hafva Auktorerno täflat att ge vackra be- rättelser. Men de hafva med tillbjelp af inbillningen, vågat sig att öfverstiga erfarenhetens gräns, och der denna slutat, hafva de iskarfvat egna gissningar, utan att gilva dem sin vederbörliga stämpel. Man lät Elefantens böjelse att lefva i sällskap, ge vika för ett starkare begär; flocken förskingrades vid en viss tid och hvar fullväxt hane utsökte sig en hona, för att, beledsagade af kärleken och åtföljde af blygsamheten, söka en aflägsen ort, der de utan vittnen, utan förströelser och förbehåll, kunde i enslighetens stillhet, få öfverlemna sig åt den ljufvaste af naturens fordringar. Efter ett oriktigt begrepp om belägenheten af vissa delar lät man honan vid detta tillfälle ligga på rygg, och som hon efter en annan oriktighet, icke sjelf skulle kunna
