24
sta hast ur djurets bukkavitet, hvarest han tagit sin plats för att beqvämare kunna arbeta, och, med knifven i hand, tackade Hans Majestät underdånigst, för Dess nådiga upp- märksamhet. En annan Elefant från Indien dog vid 11 års ålder i Paris 1782, och blef af Daubenton och Mertrud anatomiserad. Den skrek i glädje, då han fick gå lös i parken, gjorde aldrig ondt, var sin Kornack mycket tillgifven och syntes älska snus och tobak, Men knappast har någon Elefant varit för vettenskapen gagneligare än de 2 af olika kön, som under Franska revolutions- kriget fördes ifrån Holland till Paris. Vid några års ålder an- kommo de 1783 från Ceylon till Holland, och "som de voro lustiga, fromsinta och läraktiga, lemnades dem i 'Arfståtbållarens hof mycken frihet. De gingo med dätt- het uppföre och utföre trappor i busen, igenkände sina namn när de ropades, och undfägnades af alla. Men nö- jet att-.se dessa djur i sin frihet förlorade slutligen ny- hetens värde, och Elefanterne sändes till Loo, hvarest de instängdes. Här träffade Franska arméen dem och de af- färdades 1797 till Paris, hvarest de tjent till original för ' de bästa figurer vi äga öfver Elefanten; man har noga ebserverat deras lefnadssätt, och var det på dessa som man såg musikens förunderliga verkan, Den lärde Zoolo- gen Cuvier har författat en anatomisk beskrifning öfver hanen, som dog af bröst-intlammation i Januari 1801, och sörjdes så af den öfverlefvande honan, kallad Parkie, at man länge fruktade för dess Nf. Publicisten för samma år (an 10) kungjorde hans död, och blef den icke mindre i Jurnalerna omtalad, än den som dog 1782, om hvilken en Tidnings-skrifvare yttrar sig: »hans död skall utmärka tidehvarfvet i Naturalhistoriens annaler, och minnesvården som honom ämnas, skall öfverlemna åt den sednaste efter- verld, hågkomsten af detta stolta och majestätiska djur.»
I de flesta länder, så inom som utom Europa, har man för lång tid tillbaka funnit i jorden, ben och tänder, hvilka man trott hafva tillhört än ett, an ett annat af de nu existerande djurslägten. I Sverige hafva de stundom förekommit i uråldriga myror och kärr, der man hämtat bränntorf; i andra länder hafva de dessutom blifvit fundne vid stränderna af floder, der vattnet blottat dem ifrån de jordlager, under hvilka de i en lång följd af sekler
