25
blifvit djupt begrafne; man har äfven, och icke sällan, träffat dem i kalkaktiga jordbäddar, tillika med sjöprodukter, såsom snäckor och koraller. De fleste af dessa fossila delar ur Djurriket hafva för den noggranna forskaren framvisat kännemärken, ganska olika de djur, som vi nu känna; en del hafva med blotta storleken gjort den förmodan otrolig, att de skulle hafva tillhört äfven de största nu bekanta arter. Emedlertid, då man ej ville erkänna sin okunnighet och icke medgifva möjligheten af utdöda djurslägter, påstod man nästan enhälligt med Buffon, Daubenton, Pallas och många andra, att de största fossila ben och tänder, som man träffade i jorden, voro öfverlefvor af Elefanter; någre funno likväl vissa af de fossila tänderna för mycket olika Elefantens, och ville derföre att de skulle anses vara af Flodlästens art; somliga trodde åter, att de snarare borde tillskrifvas Jättar eller Resar af vårt slägte. Förgäfves invände man mot den förstnämda gissningen, att norra Amerika och Siberien, der de ymnigast förekomma, visserligen icke äga klimater för Elefanten. Man påminte till försvar af sin tanka, att då dessa djur i forntiden åtföljde krigförande folkslag till aflägse länder, så var det lätt begripligt att Elefantben kunde, i följd deraf, nu för tiden träffas äfven i norra halfvan af vårt jordklot. Och då dessa stora fossila ben hittills blifvit som Elefantens tillhörigheter ansedda, så torde berättelsen om dem, äfven kunna förtjena ett rum i Elefantens Naturalhistoria. Det kan ej heller vara utan intresse, att, jemte uppoffringen af en falsk gissning, få en närmare kunskap om ett djur, som för ett obestämligt antal sekler är utdödt, som då icke varit sällsynt, som oaktadt storleken af sin krops-volum och deraf följande behof af mycken föda, likväl lefvat af kött, hvilket ses af tändernas beskaffenhet, och som ändteligen i sin historia, så ofullkomlig den än måste vara, pekar på händelser och förändringar af vår jord, vida äldre än all verldshistoria. Då härtill kommer hvad vi hafva att vänta af den förtjenta franska Djurkännaren Cuvier, som lofvat[1] beskrifning på 23 särskilta utdöda djurarter, hvilkas skeletter det lyckats honom att af fossila ben sammansätta, t. ex. 2 obeskrifna Elefant-arter, 2:ne af Noshörnings-slägtet, 1 Flodhäst, 1 omåttligt stor Tapir m. m., så finner det forskande förnuftet ingen ledtråd till hjelp i sin undersök-
- ↑ Se Algem. Litt. Zeit. Intell. Bl. 1801. Maj n:o 86. p. 694.
