öfwergifwes af werlden, af anförwandter, af dig sjelf; dina uträkningar, dina nöjen, dina förströelser hafwa förswunnit, och i deras ställe framträda plågsamma minnen af din framfarna lefnad, och hopplösa föreställningar för en kommande tid. Då kände du behofwet af det lefwande Ordets hugswalelse, då wäcktes du å nyo med denna Prophetens erinran: HERre, när bedröfwelse på färde är, då söker man dig. Du sökte HERran, du bad Honom, och alltsedan har Han mägtigt hulpit dig i alla din själs bekymmer. Nu är du Hans benådade barn, och umgås förtroligt med din Fader; nu prisar du Honom med Davids ord: Låfwa HERran, min själ, och förgät icke huru mycket godt Han dig gjort hafwer, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister, den ditt lif förlöser ifrån förderf, och kröner dig med nåd och barmhertighet. (Ps. 103: 2, 3, 4.) — Hwilken skön och uppmuntrande anledning till andäktig uppmärksamhet och umgängelse har icke en lidande Christen i JEsu lidandes historia! Wid hwarje stor uppoffring tyckes han från sin Försonares mun höra detta tröstefulla: War wid godt mod, min son, det är för dig jag lider. Tillbedjande ställer han sig wid foten af det rysliga korss, hwarifrån salighetens ord till honom nedströmmar, och wid sin sista suck glömmer han ej den döende Frälsarens kraftiga löfte: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du wara med mig i Paradis. Helig är andakten i dödens stund; ty då kan du säga: HERre! nu låter du din tjenare fara i frid. – – –
Men återkommom ännu till några lifwets
