Men huru wisar sig en Christen i sin andakt? Denna fråga är af wigt och wärde; den förutsätter ock icke någon spetsfundighet hos det menskliga förståndet, eller företrädesrätt genom födslen, ty hwarje enfaldig Christen har lika rättighet, att nalkas Gud och Nådens thron, som den upplyste. En Christen är andäktig, då han så wäl uppmärksamt betraktar de Gudomliga sanningarne efter den höga föreskrift oss i Guds ord gifwes, såsom ock med tillämpning på sitt hjerta beder och längtar efter Gud, samt med honom har en stilla umgängelse; med ett ord: att tänka uppå och umgås med Gud och JEsus uti bönen, det är en sann Christelig andakt. Det är icke nog, att förståndet lifligt fattar och sysselsätter sig med de himmelska sanningarna, med tanken på Gud, hans stora fullkomligheter, hans undranswärda godhet i skapelsen, och outransakliga wägar i sin regering med menniskorne; icke nog, att man förnuftigt öfwerwäger de heliga lagar, dem Gud i wår natur inskrifwit och i det uppenbarade ordet förkunnat till en obrottslig efterlefnad, om hwilka det med rätta heter, att de wederqwicka själen och göra de enfaldiga wisa samt upplysa ögonen, (Ps. 19: 8, 9.) Det är icke nog för andakten, att öfwerskåda sin egen ringhet, sin owärdighet till allt det goda man undfått, samt under allt detta äfwen sin stora bestämmelse af den Allsmägtige; wi böra också upplyfta wåra hjertan till Gud, ty wi lefwe, wi röras och hafwe wår warelse af Honom. Han är ju allestädes närwarande, så att han låter sig finnas; allrådande, så att han allt förmår; allwis, att han
