Sida:En Christen i sin Andakt.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 7 —

är i himmelen. Hwilket widsträckt fält för en Christens andäktiga föresatser öppnar sig icke här, genom de uppmuntringar ordets Lärare oss så ymnigt skänka! Säg icke i ditt hjerta, du högsinte: detta allt är mig wäl kunnigt; nej, må du förnya och stadga din öfwertygelse, dina kunskaper äro wisserligen ännu styckwerk, och om dig felas den förborgade, den lefwande, i hjertats känsla grundade wisheten, så saknar du ännu kronan af all kunskap. Wälj icke såsom föremål för din andakt det, som endast smickrar ditt grannlaga öra, då du twärtom tillsluter det för korssets lära, som är Christendomens ögnasten, och hwarom Paulus så heligt försäkrar, att talet om korsset är för dem, som frälste warda, en Guds kraft. (1 Cor. 1: 18.) Ja, det är denna lära, som förmår i de förkrossade hjertan ingjuta hugswalelse, då intet annat än förtwiflan öfrigt är, — och kan wäl hela den menskliga klokheten upptäcka något saligare, än benådningen hos Gud genom JEsum? Dessa dyrbara sanningar skola i alla tider genljuda i helgedomen; alltid skola de försäkra hjertat om lugn hos Honom, som sade: Kommer till mig alle I som arbeten och ären betungade. — Hwilken salig njutning, att inför den himmelske Fadrens thron i JEsu namn, med förenade suckar och böner, få framställa alla sitt hjertats behof, all sin nöd och jämmer, hela djupet af samwetets både glada och sorgsna känslor! Jemfören, I dödlige! dessa högtidliga tacksägelse- och böne-andakter med allt det prunkande beröm och toma smicker, man utströr i palatser och snillets salar, wid folksfester och rådsförsamlingar! Hwar lades

grun-