— Det har du rätt i . . . Fan till djup snö här.
— Ja, svarade löjtnanten och stampade med bottforerna i marken, så att snön yrde omkring honom. Det är oförsvarligt att man ej skottar undan den.
— Allting är uselt här i Stockholm . . . Tacka vill jag i Paris, der . . .
— Har du varit i Paris?
— Nej, men jag har hört af resande . . .
— Jaså . . . Nå, Salzwedel som också har blifvit förändrad!
— Har han också blifvit filantrop?
— Nej, gudnås; han har blifvit snål. Häromdagen ville jag låna litet pengar af honom; men han svarade tvärt: “Nej!“
— Jo, jo, det var väl derföre han gjorde sig af med Marie. Hon kostade allt vackra pengar.
— Åh, jag tror just icke det; han var aldrig någon slösare.
— Nej, det tror icke jag heller; men nog talade han sjelf ständigt om huru han tappat ofantliga summor på spel, huru han tömt en mängd buteljer champagne, och depenserat penningar på något fruntimmer.
— Bara prat!
— Det är väl möjligt: sådant får man se. Men skola vi icke gå och taga oss ett parti biljard?
— Åh jo, hvarföre icke.
— Framåt då!
Arvid var verkligen förändrad, ehuru han visserligen hvarken hade blifvet läsare eller socialist eller
