Hoppa till innehållet

Sida:En blaserad man.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

236

ens filantrop i den betydelse, hvari de bägge unga eleganterna hade tagit ordet.

Allt ifrån den dag, då han återsåg Sigrid, hade han begynt föra ett nytt lefnadssätt.

Han hade visserligen ej helt och hållit dragit sig från sällskaps- och kamrat-lifvet; men han umgicks blott i några få familjer och han hade gjort ett strängt urval bland sina vänner.

Han sprang visserligen ej ”kring gatorna för att uppsöka tiggarflickor, blinda käringar och gamla krymplingar”, men han hade någon gång uppsökt armodet i dess egen boning.

Han hade äfven gifvit ut en liten broschyr, men som alls icke var i socialistisk anda, ehuru han förordade några reformer i fattigväsendet och föreslog association såsom ett hjelpmedel för att i någon mån befria arbetet från dess beroende af kapitalet.

I allt detta understöddes han af sin fars råd och uppmuntrades af tanken på Sigrid.

Han hade dock ej återsett henne mer än en gång sedan den der aftonen i kongliga theatern.

Det var en dag, då han uppsökte en fattig familj, hvars adress professorn hade gifvit honom.

Det var i en af dessa delar af staden, der fattigdomen är mest hemmastadd, der luften är förpestad af mefitiska ångor, der husen tyckas färdiga att hvarje ögonblick ramla omkull, der man blott ser lytta, ofärdiga menniskor med utmärglade eller pussiga ansigten och klädda i smutsiga trasor, mellan hvilka och deras egare skillnaden blott är tiden; ty man behöfver endast vänta en liten tid, och de äro lika.

Här hade han mött Sigrid. Hon hade sett förvånad på honom, derpå helsat honom med ett vänligt leende och försvunnit innan han hunnit säga något.

Han hade sedan hört henne välsignas af de