244
— Trägna sysselsättningar . . .
— Tala ej derom, min herre . . . Man har alltid tid, om man vill.
Arvid svarade icke.
De gingo några ögonblick framåt, utan att yttra något.
— Men, min herre, sade ändtligen fru X, detta är dock att vara bra långsint.
— Jag förstår er i sanning icke.
— Emedan ni ej vill förstå mig. Jag inser nog att ni hyser agg till mig.
— Nej, jag bedyrar . . .
— Att ni är förbittrad på mig . . .
— Men . . .
— Att ni hatar mig . . .
— Äh!
Presidentskan misstog sig på meningen af Arvids utrop.
— Ni har då glömt den der olyckliga aftonen på theatern? sade hon.
— Nej, min fru, jag har ej glömt den.
— Och ni har icke förlåtit mig?
— Jag har ingenting att förlåta er.
— Ah, ni är ej uppriktig . . . Ni undviker mig . . . Min gud, hvad skall jag göra?
Arvid teg.
— Ni är dock bra orättvis, min herre, återtog hon. Ni borde icke hafva känt er sårad af er missräkning . . . Det var ju ej mitt fel . . . Om jag hade kunnat, så skulle jag stannat qvar. Men det var omöjligt. Ni såg sjelf min man . . . han hade varit i stånd att ställa till en skandal. Jag måste undvika den genom att följa med honom.
— Det der behöfver ni ej förklara, försäkrade Arvid kallt.
