— Men ni är då alldeles oförsonlig . . . Nå väl,
jag vill då uppoffra min sjelfkänsla, och säga till er:
Om ni visste hur jag lidit, skulle ni säkert ej vara så
grym. Hvarje dag har jag väntat er . . . väntat
förgäfves. Mången gång har jag varit färdig att skrifva
till er, gå att besöka er; men jag hoppades ständigt
att ni skulle komma . . . Men ni har ej kommit.
Hvad kan ni då fordra af mig?
— Intet, min fru.
— Intet . . . det vill säga allt . . . Ni vill kanske att jag på mina knän skall tigga er om förlåtelse för ett fel, som dock ej var ett fel . . . ett fel, som jag dessutom i hvarje ögonblick längtar att försona . . . Begär hvad ni vill. Jag är, för att återvinna er kärlek, färdig till hvarje offer. Vill ni att jag skall egna er mitt lif . . . att jag öppet skall erkänna för verlden det jag älskar er? Men svara då åtminstone . . . Åh, ni tiger . . . jag ser det nu: ni älskar mig ej mera.
— Nej, min fru, jag älskar er icke.
— O, min gud, min gud, att nödgas höra dessa ord! . . . Men ni har då nedrigt bedragit mig.
— Bedragit . . nej, detta uttryck är något för starkt. Jag trodde en tid, icke att jag älskade er, men att jag kunde besvara den ”fantasi", ni visade mig den äran att tro er ha fattat för mig . . . Dock, från och med denna afton, då jag blickade in i ert hjerta och fann det tomt på den känsla, hvilken naturen sjelf nedlagt hos hvarje qvinna: moderskärleken . . . från denna stund insåg jag att jag ej kunde tänka på er annat än med bitterhet. En mor, som utan rörelse åhör underrättelsen om att hennes dotter är nära döden, som tänker på sina nöjen och på konvenansen i stället för att skynda till henne — en sådan qvinna kan ej älska och kan ej blifva älskad.
