— Alldeles riktigt. Det skulle möjligen kunna
hjelpa upp dem. Men, för att säga sanningen, är jag för
ung att gifta mig. Det blir en resurs för min
ålderdom, ett pis—aller, som jag ogerna tillgriper. Till
dess lefve operan och baletten! Men luften är qvalmig,
jag känner mig benägen att sofva middag. Gack och
gör sammaledes!
I stället för att lyda sin väns råd, stoppade Arvid ett cigarrfodral i fickan, fattade sin käpp ock begaf sig ut att spatsera.
Utom förmiddagarnes ströftåg i sällskap med baronen och hans son, hade Arvids promenader hittills varit riktade utåt den vackra sjöstranden; denna gång valde han för omvexlings skull häradsvägen.
Luften var, såsom Salzwedel anmärkt, tung och qvalmig. En skickligare väderspåman än Arvid skulle af de mörka molnen anat ett nära förestående regn, men han fästade ingen uppmärksamhet dervid, utan gick tankfull vägen framåt.
Han hade gått rakt fram i något öfver en halftimmas tid, då han öfverraskades af ett häftigt slagregn. Lyckligtvis erinrade han sig att han nyligen passerat en liten byggnad, troligen en bondstuga. Han vände om, påskyndande sina steg och var inom några ögonblick der.
Vi behöfva väl ej nämna för läsaren att han råkat på samma hus, dit Salzwedel styrt sin kosa, när han smugit sig från jagten.
Vår hjelte trädde in och befann sig framför Marie, hvilken nu, likasom då vi sist sågo henne, var sysselsatt med att karda ull.
Hon uppgaf ett lätt rop när hon varseblef den främmande.
— Förlåt mig, sade Arvid, som af hennes klädsel och utseende tydligen märkte att han ej var i en
