32
vanlig bondstuga. Jag gick ut att spatsera från Alsjö, öfverraskades af regnet och dristade mig in, för att begära skydd deremot.
— Mycket gerna, sade Marie i det hon stod upp ifrån soffan och bortröjde bomullen. Var god och sitt ned.
Arvid begagnade sig af anbudet, utan att yttra något. Frapperad af flickans ovanliga skönhet och fullkomligt okunnig om hvilken klass hon kunde tillhöra, visste han ej hvad han skulle säga. En för honom åtminstone högst pinsam tystnad uppstod och varade flera minuter, under hvilka han oafvändt hade sina ögon fästade på den vackra flickan, som återtagit sitt arbete och ej tycktes vilja se upp derifrån.
Regnet fortfor att våldsamt piska mot fönsterutorna.
— Min Gud, huru skall pappa komma hem i detta förskräckliga väder.
— Mamsells far är då ute nu.
— Ja, men han brukar återvända vid den här tiden från kommissarien, hos hvilken han nästan hela dagen är sysselsatt med renskrifning.
Detta innebar tvänne vigtiga upplysningar. Den unga flickans far brukade då lemna henne ensam en stor del af dagen, och han tycktes ej vara utan all bildning då han kunde användas som biträde af kommissarien.
— Länsmännen måtte ha bra mycket att göra, sade Arvid.
— Men de förtjena också dugtigt, svarade Marie.
— Skada blott att deras sysla är något . . . odiös.
— Icke numera så mycket som fordom.
— De måste då hafva blifvit mera humana än förut.
Arvid framkastade med flit ett par utländska ord, såsom ett slags pröfvostenar på flickans bildningsgrad.
