— Ja, man ser numera högst sällan den råhet och
det öfvermod i tjenstutöfningen, för hvilka de
brukade beskyllas.
I detta ögonblick kom en häftig stormil och slog våldsamt grenarne af en utanför stående apel mot fönstren. Hela huset tycktes darra i sina fogningar. Det låg högt och fritt, och var derigenom utsatt för vindarnes hela raseri.
— Dessa gamla boställen, sade Marie leende, äro just ej särdeles stadigt byggda.
— Detta hus är då ett boställe?
— Ja, min far är fanjunkare. Men herrn måtte ej hafva varit mycket på landet, som ej känner igen boställena. Jag tror att de öfver hela Sverige äro hvarandra lika som ett par bär.
— Jag har verkligen ända hittills varit stadsbo. Men det måtte vara hemskt att bo så här.
— Åh, jag är van dervid. Så länge jag minnes har jeg bott i detta hus . . . Men jag måste sätta vatten på elden, så att pappa kan få en varm toddi, då han kommer hem.
Hon gick till spisen och gjorde inom några ögonblick upp en liten flammande eld.
Rörande sig lifligt och lätt under dessa husliga bestyr, föreföll hon Arvid oändligen intagande.
— Se der, tänkte han, en ung, okonstlad landtflicka, skön och svällande af ungdomskraft, hvars medfödda behag hundrafallt ersätter sällskapsvanan, och hvars naturliga förstånd ej fått en skef riktning genom en förvänd uppfostran. Jag ville just se hur en Stockholmsdam skulle ha tagit sig ut vid ett sådant tillfälle, ensam med en ung främmande karl . . . Hvad hennes enkla, okonstlade sätt är oändligen älskvärdare än det der pryderiet, som skall föreställa blygsamhet!