Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96

traktades med största intresse längs stränderna av den stora Sydamerikanska floden, ehuru de känslor han ingav naturligtvis voro blandade, enär infödingarnas tacksamhet motsvarades av lika stor ovilja å deras sida, som ville slå mynt av deras kroppskrafter. Ett gagneligt resultat av hans föregående erfarenheter var att han flytande kunde tala lingoa geral — den egendomliga blandning av en tredjedel portugisiska och två tredjedelar indianska, som är gångbar över hela Brasilien.

Jag har redan sagt, att lord John Roxton var ett slags sydamerikansk monoman. Han kunde icke utan hänförelse tala om det stora landet, och denna hänförelse var smittsam, ty trots min okunnighet kom han mig att uppmärksamt lyssna och gjorde mig nyfiken. Hur önskar jag icke, att jag kunde återge det bedårande i hans sätt att tala, den egendomliga blandningen av sakkunskap och stark fantasi, som gav orden deras tjuskraft, tills själve professorns cyniska och skeptiska leende så småningom försvann från dennes ansikte under det att han lyssnade. Han förtäljde historien om denna mäktiga flod, så tidigt befaren — ty några av Perus första erövrare genomreste hela den sydamerikanska kontinenten på dess vatten — och dock så okänd med avseende på allt som låg bakom dess ständigt växlande stränder.

»Vad är det där?» ropade han och pekade norrut. »Skog och kärr och ogenomträngd djungel. Vem vet vad det kan dölja? Säg vad? Och där i söder? En vildmark av sumpiga skogar, där aldrig någon vit man varit. Det okända reser sig emot oss på alla