håll. Om man undantar flodernas smala fåror, vad känner man väl till? Vem kan säga vad som är möjligt i ett sådant land? Varför skulle inte gubben Challenger kunna ha rätt?» Vid dessa utmanande ord återvände det spefulla leendet till professor Summerlees ansikte och han började tyst och ogillande skaka på sitt tvivelsjuka huvud bakom det moln, som den lilla törnträpipan utsände.
Och nu kan det tills vidare vara nog sagt om mina båda vita följeslagare, vilkas karaktärer och lyten — i likhet med mina egna — nog komma i dagen under berättelsens fortgång. Men vi ha redan städslat åtskilliga tjänare, som möjligen skola spela en icke så liten roll i kommande tilldragelser. Den första är en jättelik neger vid namn Zambo, en svart Herkules, foglig som en häst och ungefär lika intelligent som en sådan. Honom städslade vi i Para på rekommendation av det ångfartygsbolag, på vars fartyg han lärt sig tala en smula engelska.
Det var också i Para som vi engagerade Gomez och Manuel, två halvblod uppifrån floden, som nyss kommit ned med en last rödved.[1] De voro mörklagda karlar, skäggiga och barska, viga och spänstiga som pantrar. Båda hade de tillbringat livet i Amasonflodens övre vatten, som vi just ämnade genomforska, och det var detta företräde som kommit lord John att antaga dem. Den ene, Gomez, hade det ytterligare företrädet att han kunde tala en förträfflig engelska. Dessa män voro villiga att bli våra livtjänare, laga mat, ro och göra skäl för sig på varjehanda sätt mot en betalning av femton dollars i må-
- ↑ Fernbock.
7 — Doyle, En försvunnen värld.
