Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

mil för att undvika dem. Skogarna på ömse sidor om vattendraget voro från urtiden och lättare att genomtränga än skogar av andra serien, så att det var icke särdeles svårt att bära våra kanoter genom dem. Aldrig glömmer jag det högtidligt hemlighetsfulla i denna färd. Trädens höjd och stammarnas grovlek överträffade allt vad jag, som är stadsbarn, kunnat tänka mig. De sköto upp i ståtliga pelare tills vi, på oerhört avstånd över våra huvuden, dunkelt urskilde det ställe där de kastade ut sina sidogrenar i götiska, uppåtsträvande kurvor, vilka möttes för att bilda ett stort flätat tak av grönska, varigenom en och annan enstaka solstråle sköt ned för att teckna en smal, bländande ljuslinje i det majestätiska mörkret. Då vi ljudlöst gingo framåt på den tjocka, mjuka mattan av multnande växter, sänkte sig över våra själar något av samma andaktsfulla stillhet som i klosterkyrkans dunkel och till och med professor Challengers ljudliga tal sänkte sig till en viskning. Om jag varit ensam, hade jag stannat i okunnighet om namnen på dessa jätteträd, men våra vetenskapsmän utpekade för oss cedrarna, de stora ullträden och rödvedsträden samt hela denna massa av olika plantor, som gjort denna kontinent till människosläktets förnämsta leverantör av de naturens gåvor, som bero av växtriket, medan den däremot är den av alla torftigast försedda i fråga om de produkter som härröra från det animala livet. Vackra orkidéer och underbart färgade lavar glimmade på de mörka trädstammarna och varhelst en irrande solstråle föll på den gyllene allamandan, den klarröda tacsonians klungor av stjärnblomster