eller på ipomoeans djupa blå var effekten som en sagolik dröm. I dessa skogsvildmarker strävar livet, som avskyr mörker, städse uppåt mot ljuset. Varenda planta, även den mindre, kröker och vrider sig mot den gröna ytan, under denna sin ansträngning, slingrande sig kring sina starkare och längre bröder. De egentliga slingerväxterna äro ofantligt stora och yppiga, men andra växter, som aldrig varit kända för att slingra sig, lära sig här konsten för att undkomma den dystra skuggan, så att den vanliga nässlan, jasminen och till och med jacitara-palmen ses kretsa kring cedrarnas stammar och sträva att nå deras kronor. Av animalt liv förnams intet på de majestätiska valvgångar där vi drogo fram, men en ständig rörelse högt uppöver oss vittnade om en mångskiftande värld av ormar och apor, fåglar och sengångare, som levde i solskenet och med förvåning blickade ned på våra små mörka, vacklande gestalter i djupet långt, långt ned under dem. I dagbräckningen och vid solnedgången skreko bölaporna i korus och parakiterna började då snattra, men under dagens heta timmar var det endast insekternas starka surr, som likt ett avlägset brus av vatten nådde örat, under det att ingenting rörde sig bland de häpnadsväckande stammarnas högtidliga rader, som förtonade i det dunkel som omslöt oss. En gång sågs verkligen ett krokbent, lurande djur, antagligen en myrslok, eller en björn, klumpigt luffa fram bland skuggorna. Det var det enda tecken till jordeliv jag såg i denna stora Amason-skog.
Och ändå fanns det i dessa mystiska gömslen åtskilligt som tydde på att icke ens mänskligt liv var
