136
Vad som hände var det följande. Lord Roxton hade skjutit en ajouti — ett litet djur ej olikt ett svin — och sedan indianerna fått hälften, stekte vi den andra hälften över elden. Det blir litet kyligt i luften då mörkret fallit på, och vi hade alla dragit oss nära brasan. Något månsken fanns det icke, men stjärnorna lyste och man kunde se ett litet stycke utåt slätten. Bäst det var kom från mörkret, från den svarta natten, någonting svepande, som susade som ett aeroplan. Hela vår lilla flock överskuggades ett ögonblick som av ett omhänge av läderaktiga vingar och jag såg helt hastigt en lång, ormlik hals, ett par vilda, röda, hungriga ögon och en stor nafsande näbb, till min förvåning besatt med små glänsande tänder. I nästa ögonblick var han borta — tillika med vår aftonmåltid. En stor svart skugga, tjugo fot i genomskärning, svävade uppe i luften; ett par sekunder skymde de ofantliga vingarna bort stjärnorna, men så försvann djuret över klippans bryn däruppe. Alla sutto vi under häpen tystnad kring elden, alldeles som hjältarna hos Virgilius då harpyorna kommo över dem. Summerlee var den som först tog till orda.
»Professor Challenger», sade han med bruten, av rörelse skälvande stämma, »jag måste be er om förlåtelse. Sir, jag har haft mycket orätt och jag ber er glömma det förflutna.»
Det var vackert talat och för första gången skakade de båda männen hand med varandra. Så mycket är åtminstone vunnet på denna uppenbarelse av vår första pterodaktyl. Det var värt en förlorad kvällsmat att se två sådana män försonade.
