höjden. Det var en underbar syn att skåda minst ett hundratal varelser av så enorm storlek och så vederstyggligt utseende likt svalor lyfta sig med snabba, skärande vingslag högt uppöver oss; men vi upptäckte snart att av den synen kunde vi icke bestå oss långvarig njutning. I början kretsade de stora djuren i en stor ring för att förvissa sig om farans verkliga vidd. Men så sänkte sig flykten mer och mer, ringen blev trängre och till sist cirklade de tätt omkring oss, så att det torra, rasslande flaxet av deras stora skifferfärgade vingar fyllde luften med en volym av ljud, som förde min tanke på Hendons aerodrom en kappseglingsdag.
»Styr kurs på skogen och håll ihop!» skrek lord Roxton och svängde gevärskolven. »De baddarna mena allvar.»
I samma ögonblick vi försökte retirera, trängde virkeln ihop sig om oss, tills de närmaste vingspetsarna nästan rörde vid våra ansikten. Vi slogo åt dem med bössorna, men det fanns intet fast eller sårbart att komma åt. Plötsligt stack nu en väsande lång hals fram ur den skiffergråa ringen och en vilt gapande näbb sköt ut emot oss. Och så följde en till och ännu en. Summerlee skrek och förde handen till ansiktet, från vilket blodet forsade. Jag kände som om en syl stuckit in i nacken på mig och blev yr i huvudet av stöten. Challenger föll omkull och då jag böjde mig för att hjälpa honom att komma upp, fick jag åter ett slag bakifrån och föll över honom, I samma ögonblick hörde jag braket från lord Roxtons elefantbössa och då jag lyfte på huvudet, flck jag se ett av djuren med knäckt vinge kräla på
